AUSTRALORP
 
Australorp är inte en jättegammal ras. Den är framavlad i Australien på 1920-talet. Den är framkorsad med  Croad Langshan och Orpington. Erkänd i USA omkring år 1929 och i Tyskland 1952,  därefter till Danmark och  sedan Sverige.
Tanken från början var att framavla en äggproducerande ras och det lyckades bara trots att det är en rätt tung ras.
Rasen går hem i stugorna, det är ju en stor och ståtlig ras, och den mest omtyckta färgen är Australorp i svart. Den finns även i vitt och blå randtecknad. Vad många fastnar för är ögonen, de är mörka nästan svarta. Nyttoegenskaper. Australorp  är en medeltung ras med ett livligt temperament. Den är härdig, lätt att inhysa och lätt att föda upp. Den lämnar en stor slaktkropp med ett mört och saftigt kött.
Äggen är stora 62 g ljusbruna.
 
Tupp:
Kroppen: medellång kropp rätt djup och den bär kroppen vågrätt.
Hals: medellång bärs högburet och har rikligt med halsbehäng. Halsbehänget ligger ut över skuldrorna.
Rygg: medellång  bred, från skuldrorna till mitten av ryggen lätt stigande, därefter en gradvis harmonisk stegring mot stjärten.
Skuldror: inte för framträdande och fint avrundande.
Vingar: medellånga, väl sammanhållna och bärs i vågrätt ställning. Framkanten av vingarna skall täckas av bröstfjädrarna och vingspetsen av sadelbehänget. Vingens fjädrar ska vara breda.
Stjärt: medellång faktiskt inte jättelång men den ska vara bred, den skall bäras i en vinkel av cirka 40 grader, Bågfjädrarna ska vara breda liksom täckfjädrarna och var jämnt och vackert böjda.
Huvud: medelstort. Kam: en enkelkam med 5 taggar, den första taggen önskas något mindre än de övriga. Kammen är slät och fin och bakkammen skall följa nackens avrundning.
Haklappar: medelstora, släta och väl avrundande, de önskas i storlek så de harmoniserar med kammen. Ögonskivor: medelstora och avlånga.
Ögon: stora och runda.
Näbb: kraftig och medellång, färgen samma som benfärgen.
Lår: väl synliga.
Ben och tår: medellånga, kraftigt bredställda och utan befjädring.
 
. Höna:
Hönans typ skall vara liksom tuppen med den skillnad som könskaraktären ger. Grova fel : pösiga och bulliga fjädrar på rygg och sadel. För lång och spetsig stjärt och lågt burna vingar. För långa eller för korta ben. Det största felet anser många att det är när kroppsformen blir kilformig. Den ska heller inte ha för ljusa ögon och inget vitt i öronskivorna. Färgen svart: hela fjäderdräkten i grönglänsande svart. Dunfärgen mattsvart. Ansikte, kam, öronskivor och haklappar kraftigt röda. Näbben ska vara svart och ögon mörka. Ben och tår, svarta, fotsulan vit eller blårosafärgad.
Färgen vit: Vitt är vitt och på denna variant ska hela fjäderdräkten vara vit. Inga inslag av gult grått eller annan färg ska förekomma. Kam, öronskivor, haklappar skall vara klar röda. Ögon rödbruna. Näbb, ben och tår köttfärgade.
Färgen blå: Fjäderdräkten skall över hela kroppen utom hals och sadelbehäng et på tuppen vara en kraftig mättad duvblå färg, med en markerad svag blå-grå-svart randteckning. Tuppens behäng ska vara mörkare blå än kroppsfärgen i övrigt, men inte grönglans. Underfärgen ska vara ljusblå. Stjärten ska vara blå i överenstämmelse med kroppsfärgen. Näbben ljus-blå-grå med en mörk spets. Ögon mörkbruna. Ben och tår blåsvarta med vit till rosafärgad fotsula.
När det gäller avelsarbetet med Australorp är det först och främst typen, kroppsformen, storleken och hållningen man ska ta hänsyn till.  Ett grovt fel är om kroppen är v-formad, då saknas det utfyllnad i både bröst och gump.  Andra fel som kan komma är, för lång och risig stjärt och hängande vingar. Dessa båda fel är mycket fula för rasen. Det tar totalt bort helhetsintrycket på djuret. Man kan tro att det är en helat annan hönsras. Man ska också tänka på att inte kammen drar iväg och blir för stor och köttig.  
 
DVÄRG AUSTRALORP
Dvärgen är en framavlad korsning  mellan  dvärgorpington och dvärg langshan. Den har samma goda egenskaper som den stora varianten, men kanske inte fullt så utpräglad grad som den stora. Detta gäller framförallt äggläggningsförmågan. Det är en liten trevlig ras och lika vacker som den stora fast mindre. Tittade för skojs skull på vikten i vår gamla blå standard, där var vikten på tupp 950-1000 g, hönan 800g, i dagsläget är vikten enligt vår skandinaviska standard på tupp1 300 g och höna 1 000 g, så här har det gjorts en stor viktuppgång vilket inte är bra, man vet inte vad det slutar och det gäller i stort alla våra dvärgar, de blir för stora. Vad kan man då göra för att förhindra detta, avla inte på för stora djur och att våra domare är observanta och inte dömmer upp djur som är för stora och för tunga.
 

Brakel

Vi börjar med ursprunget, rasen är framavlad i Belgien genom Ostfrisisk Möwen och Campiner. Det är en lätt värpras med livligt temperament. Mycket bra värpförmåga.

Rasen är av lanthönstyp, dess kardinalpunkter är kroppsform, färg och teckningsform och stjärtställning. Vikten för tupp är 2-2,75 kg och höna 1,75-2,25 kg. Minsta äggvikt 60 gram idealvikt 66 gram, äggen är vita. Rasen är godkänd i färgerna Guld och Silver.

Brakel finns också i dvärg, framavlad i Belgien och Tyskland. Vikt tupp 1000 gram och höna 900 gram. Minsta äggvikt 35 gram och idealvikt 39 gram, vita. Godkänd i Guld och Silver.

Kardinalpunkterna:

Kroppsform:

Det är viktigt att kroppen ej blir för grov, storlek skall den ha men det får inte gå ut över det graciösa i rasen. Ryggen är något sluttande. På tuppen skall hals och sadelbehäng vara fylligt och på hönan är det viktigt med en lätt liggande bakkam. Hönan har ett fylligare bakparti och mera vågrät rygg. Men det viktigaste är att de är graciösa i sin hållning.

Färg och teckning:

Vi börjar med teckningen. På tuppen skall huvud, halsbehäng, rygg, skuldror och sadelbehäng vara vitt. Bröst, sidor och buk, svart grundfärg med vit tvärrand. De vita tvärränderna är bredast överst på bröstet. Vingbågar och vingband tvärrandig med det svarta glansfullt. Vingar, innerfan svart och ytterfan tvärrandig. Stjärt, styrfjädrar svarta där det är tillåtet med lite tvärrand, bågfjädrar svarta med antydan till vit tvärrand, sidobågfjädrar svarta med vit tvärrand.

Hönan, huvud och hals silvervit. Övrig fjäderdräkt skinande grönglänsande svart med vit lite böljande tvärrand där den svarta är väsentligt bredare än den vita (man brukar säga 2/3 svart och 1/3 vit), tvärranden är starkast markerad på vingtäckfjädrar, sadel och rygg.

Dunfärgen på båda kön är skifferblå. Benfärgen är skiffergrå. A-fel är bred suddig tvärrand, spättad bröstteckning, gul anstrykning i det vita, avsaknad bröstteckning, bandteckning på hönor och kraftigt tecknad halskrage på unghönor.

Detta var Silver, teckningen är densamma på Guld. Hos Guld skall grundfärgen vara guldbrun och detta är svårt att få den rätta färgen. De blir ofta för ljusa och då blir grundfärgen blackig.

Stjärtställning:

Stjärten skall vara ganska högt buren, en fingervisning är att stjärten skall vara i jämnhöjd med haklapparna när djuret står uppställt. Stjärten skall vara bred och tuppens bågfjädrar skall vara breda.

Detta var lite av de viktigaste delarna för rasen, utöver detta så är det studie av standarden som gäller. Läs, studera standardbild och jämför era djur.

Brakel kräver täta hägn med övertäckning om man vill att dom skall vara där man själv vill. Dom är väldigt goda fodersökare och klarar sig på lite foder då de hittar mycket själva om de får möjlighet till detta. Med sin teckning är de en fröjd för ögat framför allt en fri flock i trädgården.

 

 Antwerpen skägghöns
 
En egen översättning , mer finns att läsa i skandinaviska fjäderfä standaren , jag tar upp det viktigaste kardinal punkterna det som gör rasen, bör vara så bra som möjligt,, A-felen det rasen ej skall ha
ANTWERPEN SKÄGGHÖNS
urdvärg
Mycket populär ras finns 22 olika färger i skandiviska fjärdefä standaren ännu mer färger i europa
Härkomst BELGIEN
 
HELEHETUTTRYCK-
kompakt och bred kropp.genom att skägg och halsbehäng är kraftigt utvecklat verkar frampartiet fylligare än bakpartiet. Upprest hållning med framskjutet bröst och sänkta vingar. Livligt temperament
 
Kardinalpunkter
1 Kroppform/ klot rund bröst
kropp : bred kort komprimerad med en brant hög attityd
Bröst: brett och fylligt avrundat och högburet klot format bröst
 
2 stjärt/vinghållning
sjärt:väl utbredd medellånga spetsiga bågfjädrar.de korta lätt böjda sidobågfjädrana täcker ej styrfjädrana . bäres brant 75 grader
vinghållning : bäres nästa lodrätt och litet spred . Lösliggande mot kroppen
 
3 skägg,halsbehäng (kragge höna)
skägg:täcker hela vägen runt halsen, rundar hakan och utvecklas till kindskägg som når hela vägen till nackfjädrarna och närmaste döljer ansiktet
halsbehäng fyllig och sprudlande .hals kort tillbaka böjd mycket stark befjädrad
 
A-FEL
för grov eller för small och trattformad förkropp . Avsaknad av klotformat bröst, förstora bågfjädra som är runda i spetsen
ägg: minst 25 g idial vikt 28 g skalfärg vit-cremefärgad
ringstorlek tupp 10 / höna 9 och 10. så man köper bara 10 mm ringar till alla kycklingar
vikt, tupp 700 g höna 600 g
CHABO
 
En urdvärg, namnet Chabo kommer från det japanska ordet Chiyanpa, vilket betyder Syd-Kina. I gammal hönslitteratur från 1600 och 1700 talen kallar man rasen för Ro-kippen, ordet Ro betecknar Kina.
Tokugawaperioden varade i Japan 1603-1868. Det bedrevs mycket handel i början av denna period i Kina.
Japansk litteratur visar tydligt att rasen inte uppstått i Japan, utan att de importerats från Syd-Kina speciellt den del vi numera kallar Indo-Kina, alltså Vietnam, Thailand och Malaisien.
Efter andra världskriget så härstammar Chabohönsen uteslutande från europeisk uppfödning. Från Tyskland kom de första Chabo till Danmark omkring sekelskiftet, och sedan till Sverige, och på den tiden kallade vi dem för Japanska Dvärghöns.
Chabo är en ras med motsatser, en liten kropp som genom att sitta på korta ben verkar ännu mindre, och som i motsats därtill har en stjärt som är oproportionellt lång, en jättelik kam och överdimensionerade haklappar.
Tuppen skall enligt standard väga 725 g och hönan 100 g mindre. Fjäderstrukturen är antingen slät, frisserad eller silkesfjädrad, och då kan fjäderdräkten ge ett missvisande intryck av storleken. Stjärten är rastypisk för Chabo och skall nå ovanför huvudet med en tredjedel av kroppshöjden. De silkesbefjädrade har inte lika stor stjärt, vilket härör av en japansk variant av Chabo.
När man dömer Chabo, så är det stjärtens uppbyggnad som man först tittar på, den ska vara hög, men lagren av styrfjädrar ligger inte alltid som de ska, likaså kan huvudbågfjädrarna vara böjda, men de måste tvärtom vara närapå rätlinjiga och liksom sabelformat höja sig över stjärten. För mycket böjda huvudbågfjädrar ger ett dåligt intryck och straffas med avdrag.
Om stjärten lutar framåt mot lodlinjen blir den som svansen på en ekorre, vilket inte alls är missprydande på tuppen. Då kan mjuka bågfjädrar vara sämre och en slokande stjärt helt otänkbar.
Ryggen på tuppen är mycket kort, hönans rygg något längre, har mer en U-form. Vingarna ska vara hängande och ska vidröra marken, och för att detta ska lyckas så är ställningen mycket låg. Genom att benen är så korta kan Chabo uppfattas som nedtryckt.
 
Det väsentliga på typen som man ska tänka på:
Benen ska vara kraftiga, så korta att man endast ser tårna på djuret när det står på marken.
Kroppen ska vara kort, bred, djup och kompakt, bröstet ska vara stort och väl avrundat.
Stjärten ska vara en ekorrstjärt som ska tillsamman med nacken och ryggen bilda ett smalt U när man tittar från sida.
Vingarna ska bäras så lågt att de nuddar marken.
Kammen ska vara så stor som möjligt samtidigt som den ska vara star, bred och upprättstående. Haklapparna ska också vara stora liksom öronskivorna, kam haklappar och öronskivor ska alla vara ilsket röda.
Man ska också tänka på att både hönan och tuppen ska ha stor kam och haklappar. Den stora och köttiga kammen hos tuppen, kan bara avlas fram om både tupp och höna har stor kam. Man måste också se till att båda könen har långa och breda haklappar, djur med korta smala haklappar ger i arv ingen stor kam.
Kardinalpunkter.
1. Kroppsform.
2. Benlängd.
3. Rygg och stjärtställning.
Det finns 12 st godkända färger i alla de tre fjäderstrukturerna.
Det sägs att Chabo har en fördel som inga andra raser har, de blir nämligen bättre ju äldre de blir. Tupparna är som bäst när de är tre till fyra år gamla, både i fjäderstruktur och befruktning
 
 
Romarhönsen?
 
Ja, Dorking sägs härstamma från romartiden. Om det är så eller inte finns det ingen som kan svara på. Det är som historierna om våra lantraser, en trevlig historia som får vår fantasi att sätta igång. Vad man vet att det är att det är en gammal ras från England som har använts framförallt för köttproduktion. Den är också använd i framställande av andra raser. Rasen är spridd över Europa, inte några stora antal och i varierande kvalitet.
 
Helhetsintryck:
Stor tung ras med lång och djup kropp, ja en del kallar dem för ankhöns. Det skall synas att det är en riktigt bra slakt ras. Fjäderdräkten skall vara långa dunrika fjädrar som för den skull inte får vara lös som t.e.x Orpington. De har ett lugnt temperament och flyger inte nämnvärt.
I vår standard har vi alltid tre kardinalpunkter på våra raser som alltid måste finnas för att rasen skall kunna komma upp i poäng på våra utställningar. För Dorking är det kroppsform/storlek, femtetå och fjäderdräkt.
 
Raskännetecken tupp:
Kropp : Långsträckt, massiv och djup med stram fjäderdräkt
Hals: Relativt kort och täcks av ett välutvecklat halsbehäng som når ut över ryggen, således verkar det mycket brett i den nedersta delen och smalnar upp mot huvudet.
Rygg: Lång och bred, lutar något mot stjärten.
Skuldror: Täcks av halsbehänget.
Vingar: Stora och vågrätt burna, sluter väl in till kroppen.
Sadel: Bred med välutvecklat behäng.
Stjärt: Välutvecklad med breda fint böjda segelfjädrar.
Bröst: Djupt, väl avrundat och med långt bröstben.
Buk: Fyllig och dunrik.
Huvud: Ganska stort och brett med kraftigt och lätt böjt näbb. Klara framträdande ögon.
Ansikte: Slätt utan hår och veck.
Kam: Enkelkam , upprättstående, ganska stor och bred vid roten. Försedd med 5-7 regelmässiga taggar , baktill följer den nackens rundning.
Haklappar: Förhållandevis stora och långa med fin väv.
Öronskivor: Ej för stora skall nå ned till en tredjedel av haklappen. Röda.
Ögon: Djuptliggande och vakna, orangeröda.
Näbb: Kraftigt. Lätt böjt.
Lår: Välutvecklade men nästan täckta av kroppsbefjädringen.
Ben: Ej för grova, runda och fria från fjädrar och dun. Köttfärgade.
Tår: (5), stora runda och hårda, de tre framtårna långa, jämna och bra spridda. De 2 baktårna kommer från samma ställe på benet och tydligt skilda. Femtetån skall gå uppåt.
 
Höna:
Som tuppen med de skillnader som finns mellan könen. Stjärten bärs samlad. Bakkammen faller lätt över.
A-fel: Saknad eller missbildad femtetå. Avsaknad av storlek, djup och kroppsfyllnad.
Fel: Mindre avvikelser i kroppsfyllnad, ljusa eller annan färg än orangeröda ögon, annan färg än köttfärgat på benen.
Vikt: Tupp 3,5- 4,5 kg Höna 2,5-3,5 kg
Ringstorlek Tupp 22 mm och höna 20mm
I Skandinavien är den godkänd i två färger Silverviltfärgad vilken tidigare kallades Mörkgrå och Silverhalsad vilken tidigare kallades för Silvergrå. I övriga Europa är den också godkänd i Röd, Vit och Tvärrandig. Den röda är en viltfärg och är tecknad som Bantams viltfärg. Dom är också godkända med rosenkam i Europa. Det finns också en dvärgvariant på rasen.
 
Färger:
Silver/viltfärgad:
Tupp:
Huvud: Silvervitt. Halsbehäng: Silvervitt med svart ribbteckning. Rygg: Silvervit. Sadelbehäng: Silvervit med svart ribbteckning.Stjärt: Grönglänsande svart. Skuldror och vingbågar: Silvervita.Vingband: Grönglänsande svart. Handpennor: Svart med en smal silvervit kant på ytterfanen. Armpennor: Nedre delen av ytterfanen silvervit med svart spets resten av fjädern svart så den samlade vingen visar en silvervit vingspegel. Förhals, bröst, buk och lår: Grönglänsande svart. Bakparti : Svart. Dunfärg: Gråsvart
Höna:
Grundfärg: Silvervit. Huvud: Silvervitt. Halskrage: Svart med en silvervit rand. Rygg och stjärttäckfjädrar: Silvervit med en tät grönglänsande svart risling, varje fjäder med en smal svart rand och vit nervteckning. Handpennor: Svart, med en smal silvervit kant på ytterfanen. Armpennor: Silvervit med en tät grönglänsande svart risling, ej för grov då denna skall falla in harmoniskt i den övriga teckningen. Förhals: Silvervit. Bröst: Silvervit pepprad med svart mot sidorna. Buk, lår och bakparti: Silvervitt pepprad med svart. Dunfärg: Vitgrå.
A-fel: Saknad silvervit ribb i hals och sadelbehäng hos tuppen, samt för svart teckning. Gul anstrykning. Vitt i bröstet på tuppen. Otydlig eller mycket grov vingteckning hos hönan.
Fel: Mindre färgfel på ovanstående.
 
Silverhalsad:
Tupp:
Huvud: Silvervitt. Halsbehäng: Silvervitt utan gul anstrykning och antydan till ribbteckning. Rygg: Silvervit. Sadelbehäng: Silvervitt. Stjärt: Grönglänsande svart. Skuldror och vingbågar: Silvervit. Vingband: Grönglänsande svart. Handpennor: Svart med en smal silvervit rand på ytterfanen. Armpennor: Ytterfanen vit, innerfanen och vingspetsen svart så den samlade vingen visar en vit vingspegel. Förhals, bröst, buk/lår och bakparti: Svart.
Höna:
Grundfärg: Silvergrå. Halskrage: Silvervit med svart ribbteckning på de nedersta fjädrarna, ribbteckningen får inte bryta den silvervita randen. Rygg och stjärttäckfjädrar: Silvergrå utan rost eller brunt, varje fjäder med svag svart risling. Smal ljus silvergrå söm och ribbteckning är tillåten. Stjärt: Gråsvart, de översta stjärtfjädrarna lätt tecknade som överfärgen. Skuldror, vingbågar och vingband: Silvergrå utan rost eller brunt, varje fjäder med svag svart risling. Smal ljus silvergrå söm och ribbteckning är tillåten. Handpennor: Gråsvart med risling, silvergrå rand på ytterfanen. Armpennor: Silvergrå med tät svart risling så den samlade vingen faller in i den övriga överfärgen. Innerfanen gråsvart. Förhals: Mörkt laxfärgad. Bröst: Kraftigt laxfärgad med en något ljusare ton ut mot sidorna. Buk/lår och bakparti: Vid lår ljus laxfärgat som går över askgrått mot bakparti. Dunfärg: Grå.
A-fel: Genombruten ribbteckning, gul anstrykning och brunt i vingar. Vitt i bröst och lår hos tuppen. Brunt i överfärgen, starkt markerad randteckning och grov vingteckning, utsuddad risling hos hönan.
Fel: Mindre färgfel på ovanstående.
 
Tillbaka till kardinalpunkterna.
Kroppsform/ storlek: Ja kroppsformen skall vara lång och djup, väldigt djup. För att djuren skall få den rätta kroppsformen måste de kläckas mycket tidigt. Min erfarenhet är att de inte får rätt kroppsform första året dom behöver minst två. Storleken följer samma mönster. I vår gamla standard hade den en maxvikt på 6 kg och det tycker jag personligen var synd att man ändrade, den vikten går att nå men inte första året. För mig känns det konstigt att man har storleken som kardinalpunkt och en maxvikt på 4,5 kg.
Femtetån: Det är en speciell egenhet som rasen har. Den har ju gått i arv till en del andra raser. Vi ser sällan sammanvuxna tår på Dorking såsom vi ser på ex. Faverolle, däremot ser vi en hel del som har två baktår som är riktade neråt. Baktårna skall vara delade ända in till benet och den femte riktad uppåt och vara längre än den fjärde.
Fjäderdräkten: Här är det väldigt viktigt att fjäderdräkten är stram framförallt på tuppen, hönorna upplevs alltid lite lösare i fjäderdräkten. Hönor som värper får ett väldigt lågt bakparti som kan tyckas löst. Tupparnas sadelbehäng får gärna vara långt på gränsen till att släpa i marken.
Så till mina egna erfarenheter av rasen: Den sträcker sig tillbaka ända till en 10-årig bondpojk som fick en bok av min kära mor som hette Husdjur i färg, i den boken finns det ett kapitel om höns med fina tecknade bilder på olika raser. Där fanns så även Dorking med och jag fastnade direkt för dem och sen startade jakten. I början på 80-talet fick jag tag på några djur men kvaliteten var allt annat än bra och livskraften därefter så det rann ut i sanden. Ja åren gick och i mitten av 90-talet var det dags att ta tag i det igen. Resorna gick kors och tvärs i landet, det var inte lätt men jag fick tag på djur från några olika ställen och började avla. Ganska snart förstod jag att de två färgvarianter som fanns ( mörkgrå och silvergrå) var blandade och även om avelsdjuren såg okej ut så blev avkomman lite av varje. Efter ett antal år så blev det bättre men ett problem kvarstod hela tiden och det var det bruna i vingarna på hönorna vilket är ett A-fel. Jag ställde ut några gånger och det gick helt ok 91-92 poäng. Jag kände att jag inte kom vidare, djuren gick kvar men jag avlade inte. Så när jag fyllde 50 så hade mina vänner i styrelsen i Knallebygden varit ute på turné och skaffat några djur till mig. Det var det som behövdes och sen dess har det avlats och jag tycker nu att jag har djur med helt acceptabel kvalité. Förhoppningsvis så kommer ni att få se några på utställningarna snart.
 
Aveln:
Djuren är lugna vilket gör att de inte hävdar sig bra bland andra raser i uppväxten. Femtetån är relativt enkel att få till bra genom urval. Man bör låta ett antal djur nå en ålder på 2-3 år och sen välja de djur med bäst storlek och typ. Det problem jag brottas med nu är det bruna i vingarna på hönorna men genom urval skall det nog gå hoppas jag.
Som domare har jag aldrig dömt några djur vad jag kommer ihåg, hoppas det kommer. Dvärgvarianten har jag sett en gång på en utställning i Holland, de föll mig inte i smaken då dom var alltför slanka och graciösa i kroppen.
Hoppas få se fler djur av den här rasen i framtiden, den är värd att bevaras.
Vid pennan Christer Sandh
Källor
Skaninavisk fjäderfästandard
Husdjur i färg